Hej!
Det finns en anledning till att jag inte har bloggat på några dagar.
Vem vill liksom läsa om när jag har helt brutalt dåliga dagar och bara är på dåligt humör?
Eller tänker jag efter kanske det finns folk som faktiskt vill läsa om det.
Och nu några dagar senare kan jag faktiskt
se det komiska i det.
Hur ALLT kan bestämma sig för att gå emot mig på en och samma gång är bara helt sjukt. Hela förra veckan,
eller ja, sen i torsdags (det har känts som hela veckan!)
så har allt runt omkring mig bestämt sig för att göra allt jobbigt för mig.
- Mitt minne tog en semester.
- Klockan bestämde sig för att gå mycket fortare än vanligt.
- Sockerberoendet visade sig extra mycket.
- Min klumpighet kände för att glänsa.
och så vidare.
Måndag till onsdag var det smågrejer som hände hela tiden.
Till exempel så
pajjade mina skor mitt i Göteborg så att jag fick gå helt barfota med ena foten resten av dagen.
Sånt trodde jag bara hände på film?
I torsdags uppgraderades mina otursdagar till 2.0 och jag började känna mig helt vimsig.Bara grejen att jag stressade iväg till ett möte klockan 17.00 och inser att mötet måste vara en annan tid för att jag var helt själv där.
Innan hade jag dessutom sprungit fram och tillbaka till mitt rum, till hallen, till vardagsrummet för att jag hela tiden glömde saker.
Ni vet de gångerna man känner att man verkligen inte är med i matchen!?- Så kändes det,
och Johanna (min kombo) bara satt och skrattade i soffan åt mitt velande.
Hon skrattade inte direkt mindre när jag kom tillbaka från kyrkan och berättade att jag hade tagit fel på tiden.
Jag kände att mitt huvud snurrade så jag bestämde mig för att gå ut på en rask promenad så jag bytte om till träningskläder.
Jag började gå och så hände ju det självklara:
- det började att regna.
Jag skyndade mig hem och kände mig ändå något lättad av den lilla promenaden och gick på mötet.
Efter det hade jag bestämt filmkväll hos oss i Vita Villan.
Såklart hittade jag inte den filmen jag hade utlovat, och sen när jag skulle fixa så att vi kunde se filmen i TV:n genom datorn så gick inte det heller.
Jag gav upp och kände att jag fick acceptera att jag inte hade min bästa dag.Filmkvällen blev ändå lyckad tillslut och jag somnade i soffan till filmen "This is it".
5.00 vaknade jag med ett ryck och såg hur stökigt det var på bordet framför mig.
Jag städade undan allting och gick och la mig i min säng i mitt rum istället.
Nu kommer vi fram till Fredagen:
Fredagen var allra värst.Jag ska försöka att skriva ut det utan att slänga datorn i väggen och utan fula ord.
Jag har sovit ganska dåligt de sista veckorna. Så när jag väl är ledig
satsar jag på rejäl sovmorgon.Men det är inte alltid kroppen tycker som jag.
Det är då jag tar till min envishet, och det fick jag tillbaka för.
Jag kom ur sängen 12.30 i fredags förmiddag.Hur många timmar jag legat vaken i sängen då vet jag inte, men jag envisades med att ligga kvar.
När jag kommit upp bestämde jag mig för att gå
ut och springa.Jag tog på mig kläder för att springa utomhus och inte på gymmet.
Idag var det också samma velande.Vilka träningskläder skulle jag ha?
Skulle jag äta något innan?
När jag väl kommit så långt att jag öppnade dörren för att gå ut så regnar det såklart.
SUCK
Nu började jag bli trött på att saker och ting gick emot mig.
Jag sprang med beslutsamma steg upp till rummet och bytte om lite för att gå till gymmet istället.
Jag letade fram gymkortet och sen kom jag på att jag var tvungen att ta med mig en vattenflaska och någon slags väska att lägga gymkortet i och.. Min frustration växte!- Jag skulle ju bara ut och springa!! Väl vid yttedörren igen kollade jag ut:
Nu regnade det knappt!
Men jag gick ändå ut och började låsa dörren..
Då kom jag på att det är MYCKET skönare att springa ute.
Jag velade i några sekunder,
sen kom beslutet att jag ändå skulle springa ute.
Jag sprang upp till mitt rum med
om möjligt ännu mer bestämda steg och
slet på mig lite varmare kläder.
När jag kommit ut igen och skulle låsa ytterdörren skulle jag ta loss husnyckeln från nyckelknippan,
fixa upp trasslet från hörlurarna,
välja en bra spellista på mobilen,
hämta en skyddande plastpåse att ha mobilen i mot regnet
och och och...
JAG KOM ALDRIG IVÄG OCH MIN FRUSTRATION EXPLODERADE SNART!! Tillslut kom jag iväg och jag kände mig sjukt peppad på att springa.
Vilken fart jag hade!!!! Men oturen eller vad man nu ska kalla det slutade inte där.När jag började springa började snörena i luvtröjan slå mig i ansiktet.
Jag tvekade inte en sekund utan
slet ut snöret och kände en viss tillfredsställelse.
- Jag vann över den dumma tröjan som försökte få mig att sluta springa!!
Efter ett tag märkte jag att det faktiskt regnade ganska mycket.
Men vet du vad?
Det rörde mig inte ryggen!!
Jag var ute i friheten och sprang ALLT vad jag orkade!!
Det var en ljuvlig känsla !
Jag bestämde mig för att springa till ett visst klockslag tills jag skulle vända på klacken och springa hem igen.
Tror att det var 13.05 jag bestämde att jag skulle vända.
Klockan blev 13.03 och där stannade tiden.
Det var precis så det kändes iaf.
Uppförsbackar och en trött kropp fick de sista minuterna att gå som halvtimmar.
När jag äntligen skulle vända var det inte bara backar,
det var motvind också.
Men jag skulle klara det!!!!Jag bestämde mig ganska tidigt för att pressa mig själv på allt jag hade.
När jag närmade mig vårt staket utanför huset,
som var mitt mål,
kände jag hur hela min kropp skrek:
"STANNA JAG ORKAR INTE MER!!!!!"
Som om jag skulle lyssna på den rösten nu!?
Jag sprang och sprang och sprang!
Jag kom fram till staketet,
hann stanna och sen kände jag hur kroppen bara vek sig
och nu
låg jag på en pisseblöt och smutsig asfalt. Hjärtat dunkade i bröstet
och jag var stolt.
Hur mycket än kroppen klagade så kunde inget ta ifrån mig vinsten att jag
klarade mitt mål. Jag stapplade tillslut in i huset och när jag duschade sen kunde jag knappt schamponera in mig för att mina armar var så trötta.
Nu började det dessutom bli bråttom.Jag skulle ju hämta Larsson ca 14.00
Jag började sminka mig av ren vana.
Och jag skulle ju faktiskt in och fika i Alingsås plus att det var fredag.
Sminka sig som jag älskar.
Sminka sig i stress är inge bra.
Det blev katastrof och klockan ökade tempot utan förvarning!
Jag tappade tålamodet och det slutade med att jag åkte iväg mot Larsson utan något smink och med helt ofixat blött hår. Vi hade en riktigt skön och bra fika ändå.
Det är så med fina vänner har jag lärt mig.
Att det spöregnade och att klockan pressade vår fika gjorde inte så mycket.
Efter fikan åkte jag hem till ma&pa och andades ut lite.
Nu var det verkligen ledig helg.
De åkte iväg till stugan och jag passade på att slappa lite i soffan innan jag skulle sminka mig och fixa håret inför kvällen.
Sen blev klockan dags att ta tag i sig själv och jag gick ut till hallen för att hämta min resväska med alla mina kläder, sminket och hårgrejerna i.
Nu kommer jag berätta en sak som kan anses lite "komisk" men jag kan meddela att det kändes inte det minsta komiskt just då.
Ma&pa hade åkt iväg till stugan MED MIN RESVÄSKA.Den resväskan innehöll hela min helg hemma och mina kommande dagar i Sthlm.
lite smått
PANIK.
Jag slängde mig på luren och ringde Pappa.
Jag visste inte hur långt de hade kommit eller nånting.
Pappa svarar inte.
Och han brukar ALLTID att svara!!
Jag testade att ringa Mamma istället. Inget svar där heller.
Jag tror att jag hann ringa ca 9 ggr innan Pappa svarar.
Ni kan ju tänka er hur irriterad jag var här.
Vi kom fram till att de skulle vända och att jag skulle åka och möta dem på vägen.
Nu var jag verkligen såååå irriterad, stressad och arg.
I bilen satte jag på den argaste låten jag kom på.
(skratta inte nu)
"Hit me - The Sounds" Den gick på högvarv på full ljudnivå i bilen och jag skrek ut texten.
Jag hann tänka igenom hur pissig veckan redan hade varit och hur mycket som hade gått emot mig och allt kändes jobbigt.
Jag fick min väska och återvände hem.
Jag försökte lugna ner mig,
men det gick verkligen inte.
Min arghet bara växte, det var som att det inte fanns någon hejd.
Självklart så spöregnade det.
Min spontana tanke var:
Hur ska jag kunna fixa håret om det är genomblött??
Så jag sätter på mig min sjal runt huvudet och parkerar bilen utanför huset.
Jag skyndar mig att öppna bagageluckan och hugger efter resväskkan.
Nu slår jag i huvudet med en rejäl smäll i luckan.Då menar jag faktiskt med en rejäl smäll. Bulan är fortfarande där.
Nu stiger min ilska mot högre höjder om man säger så.
Jag drar ut väskan med våld och springer mot huset.
Där är larmet på och jag slänger resväskan i golvet så att den landar fint på en ljuslykta som självklart går sönder.
Nu fanns ingen hejd.
Jag skrek,
jag grät,
jag visste inte vart jag skulle ta vägen
och snart befinner sig mina bilnycklar och min iphone med en rasande fart in i köksbordet.
iphonens glas går i tusen bitar och tårar sprutar.
Mina känslor var överallt.
Efter x antal skrik inser jag att jag ska åka till David och Mimmie inom 20 minuter.
Jag inser också att jag måste lugna ner mig.
Hjärnan försökte att tänka och det bara blev att jag ringde Pappa.
Jag vet knappt vad jag sa,
men jag hörde att han fick fram orden:
"Det var väl väldigt onödigt att du förstörde din fina dyra telefon?"
Samtalet gick vidare och på något sätt lyckades han lugna ner mig.
Jag kom iväg till David och Mimmie näst intill helt osminkad och ofixad.
Jag varnade över att jag hade en minst sagt dålig dag och det räckte med att visa den trasiga iphonen så förstod dem.
Lördagen var betydligt lugnare,
men min arghet och irritation höll i sig ett tag.
Jag kunde behärska den, men den låg någonstans och lurade.
Det är väldigt sällan jag blir arg.
Det är få människor som har sett mig arg.
Knappt några om jag ska vara helt ärlig.
Nu känns det som att jag har varit arg för flera år framöver.
Trots allt elände så lärde jag mig faktiskt någonting av det här.
Man har inte alltid toppendagar.
ALLT kan gå emot en ibland.
Man kan känna sig ensam och ledsen helt utan anledning.
Någonstans i all denna ilska landade jag ändå i att jag är glad att jag har en Gud att kasta all skit på.
Någon att skrika på när allt känns jobbigt.
Någon som alltid lyssnar.
Och du,
det är okej att ha dåliga,
eller rent ut sagt hemska dagar emellanåt.
Det är inget man behöver skämmas över eller gömma.
Men då är det viktigt att man kan få ur sig all ilska och att man tillslut kan skaka av sig det och glömma den dagen,
den veckan,
den månaden.
Det jag tror att jag försöker säga att det finns ingen som
inte har dåliga dagar.
Och man måste faktiskt ha dåliga dagar för att kunna uppskatta de bra dagarna.
Nu i efterhand kan jag faktiskt se det komiska i hur allt kan gå så fel.
Och jag kan se hur gött det är att ha en Gud som kan ta det,
och gillar mig ändå.
Tack för mig.
Skickat via Blogsy
