Nu sitter jag här och är sådär småsur, kinkig och irriterad.
Jag återkommer snart till det,
först ska jag berätta om min trevliga förmiddag!
9.00 åkte jag, Johanna (andra ungdomsledaren), Pastor Peter och Pastor Krister en sväng till Trollhättan.
Vi var där bara för att fika och sen äta god lunch.
Eller okej, det var en del planering inför hösten också.
Det känns som ett riktigt skönt jobb jag har kommit till alltså,
det är massa fika (planering) och turer hit och dit hela tiden.
När vi kom hem kände jag för att ta tag i massa saker som behövde göras!!
Jag fixade klart allt med min adressändring, handlade mjölk på ICA, tömde sopor och bestämde mig för att fixa min taklampa.
En jättebra och effektiv eftermiddag låter det som,
eller hur?
Men bakom kulisserna har det inte varit riktigt lika smidigt..
När jag åkte och handlade var det mest för att posta adressändringkuverten och för att kolla efter en "grej" som jag fått höra att jag måste köpa till min taklampa.
Jag har nämligen precis köpt en snygg svart taklampa från IKEA,
bara det att uttaget i taket är från ett annat århundrade så det går inte att koppla ihop dem..
(såhär såg IKEA-lampans sladd ut)
Väl i affären tog jag mjölk och smör, som Johanna bett mig köpa, sen frågade jag efter den där "lampgrejen".
Först såg mannen i butikspersonalen ut som ett frågetecken,
när jag med händerna försökte förklara vad jag ville få fram.
Det luriga var att jag knappt själv visste jag vad jag ville ha.
Mannen hämtade en annan i personalen, och nu stod istället två frågetecken framför mig.
Vi stod ett tag och sedan tackade jag för hjälpen när jag kände att vi inte kom så mycket längre än:
"Såhär skulle du kanske kunna göra så att du först byter där, och sen där..
I mitt hus har jag såhär...
Men det finna lite olika sätt.."
Jag ville ju bara köpa en liten grej så blev det klart sen!!?
Efter att personalen hade gått ringde jag min kära Pappa och frågade om hjälp.
Han brukar alltid ha så bra svar på sådana frågor.
Han skickade vidare mig till en annan butik i Vårgårda.
El tjänst tror jag att den hette.
Jag tog longboarden och ica-kassen till El-tjänst och där möttes jag av en äldre herre.
Han var trevlig och han kände min Pappa, så vi stod och pratade lite.
Repliker som:
"Så din Pappa har 4 döttrar!? Hur har han klarat det??
Badrummet alltid upptaget,
det kan inte vara lätt.."
Sen kom vi in på min fråga.
Jag försökte återigen förklara med mina händer det jag ville få fram.
Han såg fundersamt på mig.
Tillslut kom vi fram till att jag skulle åka hem och hämta lampan.
Jag tog brädan hem och var snart tillbaka i affären.
Jag tog massa kort på lampan och uttaget, jag tänkte att det borde räcka.
(lampan var så stor och otymplig att ta med sig)
Vi stod och dividerade massa och jag kunde inte förstå att det kunde vara så svårt!!
Eller egentligen var det nog bara att jag inte förstod vad jag skulle göra som gjorde att det hela kändes svårt.
Jag tackade för hjälpen och gick därifrån tomhänt.
Jag hade ju hört att det skulle vara såå mycket smidigare.
Jag envisades med att jag bara ville köpa någon liten "grej"
som skulle vara svaret på denna frågan.
Jag ringde återigen mig rådgivare i allt:
- Pappa
Han sa att jag INTE fick göra något själv,
utan att han kunde fixa det för att det kunde vara farligt när man inte kan så mycket om det.
Så vi bestämde att jag skulle vänta på att han eller Farfar kunde hjälpa mig.
(om du Farfar läser detta så hade jag tänkt att fråga dig och du ville hjälpa mig)
Jag åkte hem smått besviken för jag ville så gärna fixa lampan idag.
Väl hemma förklarade jag mina turer hit och dit för Johanna och hon kollade på mig helt oförstående,
lite den här blicken "Hur svårt kan det va?"
som bara hon kan göra.
Hon sa att jag borde ta med mig lampan och åka till lampaffären istället.
Jag övervägde det i nån sekund men bestämde mig ganska snabbt för att jag lika gärna kunde åka dit också.
Jag tog med mig den otympliga lampan på longboarden och Vårgårdaborna kollade verkligen på mig
(milt sagt).
Väl i lampaffären blev jag bemött av en trevlig kvinna i 40 årsåldern.
- Kunde hon vara svaret på mitt lampproblem tro?
Denna gången behövde jag inte förklara så mycket, lampan talade för sig själv och uttaget i taket var lätt att beskriva.
Jag behövde bara säga "väldigt gammalt hus"
Hon förklarade pedagogiskt för mig hur jag på ett enkelt sätt skulle kunna fixa detta.
Jag sa som det var:
- att hon skulle kunna lura på mig vad som helst för att jag inte kunde något inom detta området
och att jag bara ville ha det löst.
Som försäljare insåg jag att jag gav henne ett guldläge för att sälja för många extra hundralappar,
men jag kände mig rätt lugn ändå.
Jag gick helt seriöst ut därifrån med ett brett leende på läpparna och endast 35:- fattigare!!!
Hon bara löste det!
Hon hade den där "grejen" som jag sökt efter.
Hur glad blir man inte då??
- Nu återstod "bara" att sätta upp den.
När jag kom hem hade Johanna låst dörren och jag hade inte tagit med mig nyckeln.
Hon svarade inte när jag knackade, så hon hade alltså gått någonstans.
Jag ringde henne och hon hade bara gått till ICA och köpt baksmör.
Jag hade nämligen köpt vanligt smör att ha på mackan istället för baksmör som hon ville ha.
Tabbe..
Men det var inte så mycket som kunde få mig ur humör när mitt lampmysterium snart var över så jag väntade glatt på vår veranda.
Väl inne gick jag med bestämda steg upp till mitt rum för att sätta upp lampan.
Jag hämtade en stol och började.
Det gick bra att sätta upp den och den funkade, men då satt den alldeles för långt ner.
Nu började det pilliga jobbet.
Jag brukar alltid vilja be folk som har intresse för
t ex teknik att fixa sånt för mig,
så kan jag erbjuda massage (jag är massör) eller en kladdkaka eller något för själva jobbet.
Men Johanna som jag bor med är raka motsatsen, så med hennes ord i ryggen tänkte jag att jag skulle fixa detta själv nu!
Nu stod jag åter på stolen med armarna mot taket med en tung lampa i handen och försökte sätta sladden i kontakten samtidigt som jag försökte sätta fast den i taket.
- En baggis för många kanske, men det kändes inte riktigt så för mig.
Jag hade tajta jeans på mig och en varm jeansväst.
Jag började med att ta av mig jeansvästen när jag kände hur ansträngade det var och jag gav mig inte.
Jag skulle klara detta nu!
När jag väl lyckats sätta fast lampan, döljt alla sladdar och satt rätt höjd på den så satt den tydligen i "fel hack" så det kom ingen ström igenom,
då var jag tvungen att ta ner alltihop och börja om!
Taket drösade ner massa bös på mig, på golvet och i sängen och min tålamod blev mindre och mindre och mina tajta jeans blev bara varmare och varmare..
Jag vet inte om jag kanske gått 10 gånger fram och tillbaka ner från stolen till strömbrytaren och tillbaka och ingen gång funkade det!!!
Det dröste smuts i ansiktet på mig!
Armarna började få mjölksyra!
Jag svettades!
Jag blev sur!
Tillslut ville jag bara kasta lampan i golvet, hoppa på den och SKRIKA.
Det var då jag gick med raska steg ner till Johanna som i sin godan ro stod och bakade i köket.
Jag hör mig själv utbrista:
"Om jag betalar dig, kan du sätta upp min lampa då!?!??!"
Nu kommer jag ihåg varför jag alltid ber om hjälp med sånna saker! Jag blir bara irriterad och sur!!
Det är bättre att folk som gillar sånt fixar det så betalar jag dem!!!"
Johanna kollar på mig och säger lugnt:
"Lovisa, varför frågade du inte bara om hjälp?"
Några minuter senare går hon och jag upp mot rummet där min DUMMA lampa väntade.
Det kändes som att den hånlog mot mig.
Johanna ställer sig helt lugnt på stolen, sätter i RÄTT jack på första försöket och hänger upp den som om det vore hur enkelt som helst.
"Sådär"
Säger hon med ett leende och där sitter min lampa i taket precis som den ska och lyset fungerar.
Jag kan mycket, men jag kan verkligen inte allt.
Och jag har verkligen insett att det inte är någon idé att lägga ner energi på saker som jag verkligen INTE GILLAR.
Då är det bättre att se till att andra människor med den kunskapen gör det.
Nu menar jag inte att man ska sluta försöka sätta upp så "enkla" saker som en taklampa,
men jag tycker att man kan våga fråga sina vänner, grannar och familjemedlemmar om mer hjälp än vad man som svensk gör.
Tänk vilket trevligt samhälle vi hade haft om man vågade ta hjälp ifrån andra människor och vågade erkänna att man kanske inte är bäst på allt.
Tänk vad upplyftande det hade varit om någon gick fram till dig och sa:
"Du som är så bra på det här, kan inte du hjälpa mig med det så bjuder jag dig på fika,
eller hjälper dig med .... (något annat du kan)?"
Jag blir iaf väldigt glad när en kompis frågar mig efter klädråd eller sminkråd, och jag tror att det finns många fler som hade blivit glada för en liknande fråga...
Nu har jag lugnat mig och kan redan skratta åt mitt dåliga tålamod,
hoppas att du har en bra kväll!
Själv ska jag på en annan planering, med andra ord på en härlig fika..
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar