Resan dit

NU ÄR JAG FRAMME! :D

 

Resan började 7.20 när pappa väckte mig.

Jag fixade ordning mig och blev klar ganska fort, sen satte jag mig i den älskade blåa soffan hos ma&pa och bara stirrade.

Var det sant, skulle jag åka nu??

 

Nedräkningen har varit lång, och idag skulle allt bli verklighet.

 

Jag fick i mig frukost och bilresan mot Landvetter kunde börja.

Man kunde ta på den konstiga känslan i bilen.

Far och dotter, och alla tankar.

 

Jag visste att pappa var lite orolig,

samtidigt som jag inte riktigt förstod vad jag hade att vänta.

 

Väl på flygplatsen gick incheckningen som smort och väskan vägde 23.4 kg.

Alltså 0.4 kg för mkt. Men det var lugnt sa dem.

 

Jag och Pappa satte oss och fika sen var det dags för han att lämna mig.

En skön kommentar Pappa sa:

 

"Nämen det blir nog kul,

antar jag."

 

Man kunde mer än ana nervositeten i hans röst.

Men det är väl så det ska vara när ens yngsta dotter far iväg till en främmande kultur i tre månader.

 

Allt på Landvetter gick bra och vid gaten hittade jag ju ett litet hörn för barn med ett kontaktuttag, det var suveränt att ladda iphonen innan.

 

Väl på Heathrow Airport i London skrattade jag mycket åt mig själv.

Jag var verkligen helt lost, följde med strömmen och frågade mig fram.

En i personalen sa åt ett håll, och en annan åt ett annat.

Ett tag senare satt jag på en buss som tog mig till terminal 3.

Bussen körde länge, tyckte jag iaf.

Hur kan en flygplats vara så stor tänkte jag för mig själv och undrade vart dem förde mig..

 

Men jag kom med rätt plan där med och hamnade bredvid en man i sina bästa år.

Tyckte nog han iaf.

Han pratade. Och pratade. Och pratade. Och pratade!!

Om ni tycker att jag är pratsam så var jag ingenting gentemot honom.

Han förstod inte mina vibbar att sluta prata heller.

9 timmar framför mig bredvid en som inte kan sluta prata.

YES

 

Nä, så illa blev det faktiskt inte, jag sa att jag var "vääääldigt trött" och behövde sova och ursäktade mig för att jag var så osocial.

Det är inte ofta jag säger den frasen till någon. Men då kändes den väldigt passande.

Snäll som han var accepterade han det.

 

Men varje gång jag vaknade så var frågorna igång igen.

 

"Har du inte kunnat sova på länge, eller varför är du så trött?"

"Vad har du för framtidsdrömmar?"

"Vad exakt ska du göra i Georgia?"

 

Vid ett tillfälle satt jag och skrev på ipaden.

Jag skrev med versaler som var symboler istället så att han inte skulle kunna läsa vad jag skrev.

Ja juste, jag har glömt att berätta att han var svensk.

 

När jag la ner ipaden frågade han vad jag skrev för någonting.

Jag svarade lite luddigt, men han ville verkligen ha svar så han frågade nu mer specifikt om det var något brev eller vad det var.

Jag gav upp och sa att det var ett brev.

Vad hade han med det att göra???

 

 

Resan gick ändå ganska snabbt sen och jag sov ganska mycket faktiskt :)

Maten var god också:

Kyckling & ris

Sen serverade dem Pizza

 

Den amerikanska maten välkomnar mig med pizza, känns ändå helt ok måste jag säga!

 

När det bara var 30 minuter kvar till landning visade dem en film på hur det skulle gå till på flygplatsen.

De första två minuterna bestod av massa olika människor som sa "Welcome" och log deras bredaste leende.

Det kändes extremt amerikanskt.

Efter den filmen började jag be en bön att jag skulle klara av flygplatsen.

Jag visste att det skulle bli en utmaning, så jag taggade igång på planet.

 

När man hade gått ur planet kändes det verkligen som en tävling om att komma först till passkontrollen.

Alla småsprang.

Inte konstigt att man blir så sunkig när man flyger, det är alltid superstressigt på alla flygplatser.

 

Jag kom igenom passkontrollen.

De blev inte så misstänksamma när en blond blåögd svensk kom och sa:

"Jag ska jobba som volontär ungefär i tre månader med en kristen organisation."

 

Utan dem bara log och skickade mig vidare utan några följdfrågor.

Jag kollade på skyltar överallt, men det behövdes knappt, alla gick åt samma håll.

Nu var jag framme vid allt bagage.

 

Oh no tänkte jag för mig själv, jag är van vid min skrikande turkosa väska,

och nu ska jag hitta en svart väska bland alla andra svarta väskor.

Och jag lyckades!!

 

Flera olika (killar) i personalen frågade om jag behövde hjälp med någonting,

det måste stått "förvirrad" i min panna.

 

Nästa steg var att komma igenom någon slags säkerhetskontroll. Jag hade ingen aning om vart jag skulle gå. Jag frågade en som stod bredvid mig som såg lugn och berest ut.

Han svarade:

"I can take care of you, just follow me"

 

hm, det var ju bra då,

eller?

Okej Lovisa va inte så blåögd nu, han kanske är farlig.

 

Han började prata med mig och det visade sig att han var en surfare som åkte till Costa Rica varje år för att surfa. Han hade bott i Florida några år, och nu bodde han i New York.

Jag började få förtroende för honom och han hjälpte mig verkligen!!

 

Han visade vart jag skulle lämna väskan, vilken säkerhetskontroll jag skulle gå igenom, vart mitt flyg skulle gå ifrån och tro mig, det var inte lätt att hitta mitt lilla inrikesflyg till Jacksonville bland alla stora flyg.

Då slog det mig;

Det är verkligen inga problem att resa ensam som tjej, man får alltid hjälp!

;)

 

Utan honom hade Miami flygplats varit något stressigt och svårt,

nu var det bara att följa anvisningarna så var allt klart sen.

 

Väl på det lilla flyget mellan Miami - Jacksonville somnade jag och vaknade till med ett rejält ryck så att jag stötte till killen bredvid mig och kollade skräckslaget runt omkring mig.

Då klappade han mig på knät och sa:

"Don't worrie, it's ok."

 

Varför är inte svenska killar och tjejer som de är här!?!?

 

När jag landat i Jacksonville var det bara att följa strömmen igen.

Jag hittade min väska direkt och gick ut för att hitta någon taxi eller buss till mitt hotell.

Jag frågade en man som jobbade där, och han sa vilken siffra jag skulle gå till.

Där stod en annan man och väntade på mig och han skulle ta mig till hotellet.

 

När jag skulle gå in till hotellet var det automatiska dörrar som inte öppnades när jag gick där.

Jag gick fram och tillbaka och fram och tillbaka och killen inne i hotellet bara stod och skrattade åt mig.

 

Väl framme vid disken skrattade vi båda och det var bara att konstatera:

- Jag är en blond tjej från Sverige som dessutom är TRÖTT.

Nu sitter jag på hotellrummet och är övertrött så jag är nästan pigg.

Ska man duscha nu och välja kläder kanske?

Det är ändå en stor dag imorgon....