Hej!
Nu är jag "hemma" och säker i varma Georgia igen.
Det var en upplevelse att ta sig själv,
med två tunga väskor från Brooklyn till Jesup, GA.
För det första så var det lite vemodigt att lämna Johanna & Elina efter fem OTROLIGA dagar.
För det andra har jag sovit omkring 5h varje natt sen fredags. Kvinnan som sov i sängen under mig gjorde konstiga ljud hela natten, och jag kunde bara inte sova.
För det tredje hade jag enormt ont i halsen. (!) Och en riktig ihållande huvudvärk.
Med det i bagaget gick vi till en Subway (tunnelbana) och sa hejdå.
Bara det att vi sa hejdå vid fel nergång.
Så vi började leta efter en Subway med bokstaven "G".
Det var lättare sagt en gjort.
Vi gick och gick och mitt huvud dunkade och dunkade.
Tillslut hittade vi rätt och vi sa hejdå.
Nu började det bli lite bråttom.
Jag gick ner och drog mitt Metrocard genom maskinen och lyckades gå igenom med båda väskorna.
Då såg jag att jag hade två alternativ.
Det ställde till det lite.
Så jag var tvungen att gå ut igen och fråga vid informationen.
Ingen satt där.
Jag gick upp och funderade på om jag skulle ringa Elina, men jag frågade en man på gatan istället.
Han sa att jag var rätt och han började prata om att jag skulle till "Queens"
Det kände jag inte alls igen,
och stressen hann ikapp mig.
Jag gick ner igen och nu hade en kvinna kommit till informationen.
Jag frågade henne,
och hon svarade utan att lyssna klart på min fråga.
Hon ville jobba snabbt och effektivt och verkade inte bry sig ett skit om mig.
Jag förstod inte och hon började skriva destinationer med förkortningar på en vit tavla,
och jag fattade verkligen INGENTING.
Det bildades kö efter mig, och hon blev bara mer och mer irriterad.
Jag kände stressen,
huvudvärken,
det onda i halsen fick mig att må illa
och mig tunga väska borrade in sig i min axel.
Plus att jag hade koll på min rullväska och min lilla lilla väska med pass och plånbok.
Jag fick en känsla av "Jag ger upp"
och jag kände att jag inte alls orkade
och allt var bara jobbigt och jag skulle missa flyget och betala 2000:- för att komma tillbaka till Georgia och blabla......
Ni vet det där extremt jobbiga humöret man kan bli på när man är görtrött och ingenting funkar,
och man bara vill lägga sig på golvet och gråta och försvinna?
Precis den känslan hade jag.
Jag ansträngde mig verkligen för att förstå henne och tillslut förstod jag att jag skulle gå igenom och ta en trappa ner och gå mot "Queens".
Mannen hade rätt, och det lät jättekonstigt.
När jag drog mitt metrocard igen stod det att det redan var använt.
Det var liksom inte det bästa som kunde hända just nu.
Jag vände mig desperat mot kvinnan i informationen och hon pekade mot en dörr jag kunde använda istället.
Pjuh, det var nära ögat.
Jag kom till perrongen mot Queens och gick på.
Jag hade fått en karta av kvinnan, och jag vecklade ut den och tog snabbt kort med mobilen på kartan.
Jag tycker det är så pinsamt att gå runt med en karta.
Jag vill alltid låtsas som att jag har lite mer koll än vad jag har.
När jag satt där försökte jag samla energi och grävde i min väska efter Twix.
Tack Gud för godis.
Jag gick av där jag skulle och försökte peppa mig inför nästa utmaning:
Byta till rätt tåg mot Jackson Heights.
Vid det här laget var jag kissnödig också.
- Galen huvudvärk!
- Mådde illa på grund av en enorm värk i halsen!
- Var under tidspress!
- Visste inte vart jag skulle!
- Bar tunga väskor!
"Do you need help?"
Jag stod nu mellan två uppgångar,
och jag visste inte vilken jag skulle välja.
Jag kollade upp och såg en kille runt 25 år kolla på mig.
"Ehm, yes.."
Svarade jag lite bortkommen.
"Where are you going?"
Jag kollade på honom och svarade fundersamt:
"I don't know..."
Han var som sänd från ovan!!
haha det var helt sjukt!!!!!!
Han hjälpte mig komma på rätt tåg, han bar min väska...
Väl på tåget var det knökat med folk så jag kunde inte hålla mig i,
när tåget började åka ramlade jag nästan på alla, men då hann han fånga upp mig.
Jag kände mig sååå dum.
Han var inte flirtig på något sätt,
han var bara en schysst kille som ville hjälpa till.
Vi började prata ståendes bland massa folk och han sa att han nog kunde hjälpa mig hitta en buss istället för taxi från ett ställe.
Jag valde att lita på honom
så jag sa att han gärna fick hjälpa mig.
Han hoppade av två stationer tidigare än vad han skulle bara för att hjälpa mig.
Väl på stationen frågade han några poliser efter vägen och jag följde efter.
Nu var det dags för att gå igenom en "sluss" igen.
Jag tog sats.
Och jag fastnade.
Igen.
Inte på samma sätt denna gången, men jag kunde varken gå framåt eller bakåt.
Jag fattade ingenting.
Några sekunder efter kollar jag bakåt och då ser jag en annan kille lyfta upp min väska, vilket gjorde att jag kunde gå framåt,
så gav han den till mig och log.
Då kommer det andra killen som hjälpte mig och bad om ursäkt för att han inte tog min väska från början.
Jag kände mig som en klumpig blondin som inte klarade något själv.
Han bara skrattade åt mig och även om det var pinsamt var det samtidigt riktigt kul.
Helt plötsligt var vi framme vid min buss och den skulle preciiiis gå så han stoppade bussen för mig,
skakade hand med mig och önskade mig en trevlig dag!
Han bad inte om mitt telefonnummer, och inte om min facebook eller någonting,
- han ville verkligen bara vara snäll.
Jag hade ungefär 2 sekunder på att säga tack sen satt jag på bussen.
Väl på bussen fick jag anstränga mig till 100 procent för att gå förbi alla (utan att ramla) till den lediga platsen längst bak.
Där satt jag och försökte att hålla mig för skratt,
men det gick verkligen inte så jag skrattade rakt ut och struntade i alla som kollade på mig.
Vad hände precis??
Han hjälpte mig verkligen från att inte veta någonting till att spara pengar genom att ta buss istället för taxi.
Jag ramlade nästan in i alla när jag åkte spårvagnen, jag fastnade med väskan igen i "slussen" jag hade ingen aning om vart jag skulle,
och nu var jag helt rätt
och i tid !!
Det kändes helt overkligt.
Existerar sånna människor på riktigt??
Hade jag stannat upp och hjälpt till och hoppat av två stationer bara för att hjälpa en främling?
Bussen var nu framme vid flygplatsen,
även här visste jag inte vart jag skulle gå av.
Då frågade killen jämte mig vilket flygbolag jag skulle flyga med.
Jag svarade "Delta" och han sa att jag skulle gå av nästa stopp.
Jag tackade och kände hur tacksam jag var för all hjälp jag fick.
Jag gjorde mig redo och ställde mig vid dörren.
När vi stannade väntade jag på att dörrarna skulle öppnas,
men de gjorde dem aldrig.
Jag hade kö bakom mig
och de sa tillslut att JAG var tvungen att öppna dörrarna genom att knuffa upp dem.
Vid det här laget var jag van vid att göra bort mig så jag bara skrattade bort det.
På flygplatsen var det FULLT av människor!
Jag letade mig fram och sökte efter någon att fråga.
Jag kollade på maskinen där man checkade in själv och kände mig skeptisk.
Då började en man prata med mig och frågade om jag behövde hjälp.
(- Nej jag skämtar inte!)
Jag svarade att jag gärna ville ha hjälp och han visade steg för steg hur jag skulle göra.
Då var mitt boardingpass fixat och nästa steg var att gå igenom säkerhetskontrollen innan jag kunde gå till gaten.
Väl i kön stod jag och pratade med folk som om det var helt normalt att prata med främlingar.
Vi hade riktigt kul och kön som var lång gick rätt fort.
När det var avklarat gick jag och köpte en yoghurt och åt den och en banan.
Jag satte mig vid ett bord.
Mannen mitt emot hade kostym och grejade med sin ipad han såg upptagen ut.
Helt plötsligt säger han:
"Du äter otroligt nyttigt, äter du aldrig onyttiga saker??"
Jag skrattade och började prata med honom lite.
Sen var det dags att flyga och jag hamnade bredvid en stor man som jobbade som projektledare inom olika företag.
Han var som alla andra väldigt pratsam.
Väl på flygplatsen i Jacksonville stod jag i kön på Starbucks och kände att min kropp skrek efter kaffe och något gott.
Mannen bakom mig frågade mig vilken muffins han borde välja och jag svarade som om han vore en kompis.
Jag gick vidare och hann inte ta upp mobilen förrän Brandon (en kille från skolan) ropade på mig och vi kunde åka hem.
Hans föräldrar skjutsade oss 2h till vårt hem och allt bara flöt på.
Hans Mamma var riktigt skön så vi pratade nästan hela vägen hem.
När jag kom fram var det såå kul att träffa alla igen och jag kände mig lite som hemma.
Så fort jag la mig i sängen somnade jag och fortfarande idag är jag trött och sliten.
Detta fick mig verkligen att tänka.
Alla de människor som hjälpte mig eller bara var trevliga mot mig igår är mina förebilder.
Jag vill vara en sån människa som hjälper när någon behöver hjälp.
Jag vill vara den som börjar prata med grannen i kön och gör så att minuterna går mycket fortare.
Jag vill vara den som börjar prata med grannen vid bordet för att muntrar upp honom/henne.
Jag menar,
Varför inte liksom?
