Framme i NY

Hej!

Nu är jag framme hos Johanna&Elina!!
Lyckan är EMORM!!
:D

Tror hela kvarteret hörde oss när vi skrek och omfamnade varandra igår kväll...

Resan dit var..spännande.

Först minibuss 2 h
Flyg 2 h
Taxi
Tunnelbana 1
Byta till tunnelbana 2



När jag landade var det hyfsat ljust.
När taxin släppte av mig var det hyfsat mörkt.
Några minuter efter det var det bäcksvart.


Taxichauffören var en blyg kille,
men jag var lite nervös och ville veta allt om tunnelbanorna så jag frågade honom massor.

Lite nervös skulle jag naturligtvis inte erkänna att jag var.
Men när jag klev ur taxin var nervositeten påtaglig.

Området kändes som ett av de sämre områdena om man säger så.
Det var smutsigt,
fanns bara småbutiker och folket gick i kläder som inte verkade vara av modet just nu...

Men jag tuffade till mig.
Janel hade innan sagt:

"Det kommer gå bra att vara själv i NY,

se bara till att du smälter in och inte kollar folk i ögonen.

Se självsäker ut!"

Jodå så att..

På med självsäkerheten!
Jag började gå upp för trappan till tunnelbanan och kände hur kaxig jag såg ut.

Första saken jag skulle göra var att köpa ett Metro-card.
Jag valde att fråga mig fram för jag ville inte göra fel.

Där försvann lite av min image,
Men när kortet var köpt gick jag med bestämda steg till "slussen" man går igenom för att komma in till stationerna.

Man drar sitt kort, en silverfärgad stång släpper sin spärr och man går igenom.


Ni ser på bilden här.
Jag gick igenom och skulle börja gå, men nånting höll mig kvar.

Ni anar inte vad som precis hade hänt:

Min rullväska FASTNADE MED HANDTAGET!!!!!!
Den starka enorma stången låste alltså fast väskan.
Och jag fick inte loss den.

Hur får man inte panik här??

Jag är i ett skumt område helt själv,
det är mörkt ute och jag var redan nervös innan detta hände.

Haha gaaaaaaah!!!

Sekunderna går fort och jag tänker tankar som

"Ska jag bli fast här, för hur länge?"
"Kommer jag behöva lämna väskan?"

Då, som från ingenstans kommer min räddande hjälte.
En man fick medlidande och stannade för att hjälpa mig.

Jag skrattade lite generat och kände mig extremt blond och rosa.

Vänta lite nu, det var ju inte bara en känsla.
Jag har ju färgat mitt hår jätteblondt och jag har på mig en neonrosa tröja.
Smart drag där Lovisa!!

Han lyckades få loss väskan,
men grejen var att han var tvungen att ta loss väskan på sin sida av slussen,
Då kom nästa tanke:
"Vad gör jag om han tar väskan och springer iväg med den?????"

Så jag höll ett krampaktigt tag om väskan samtidigt som han lirkade ur den.

TADA;
- Vi lyckades!!!

Jag hann knappt tacka för hjälpen innan han var borta igen.

Jag gick därifrån, och ansträngde mig inte för att börja gapskratta.

Jag letade upp mitt tåg och satte mig.

Alla stirrade på mig och jag var den enda blonda på hela resan.

Väl framme på min station skulle jag leta upp G-tåget.

Skyltarna verkade inte synas till och helt plötsligt var jag själv på perrongen.
Allt går så fort!!!


Lite obehaglig känsla att vara själv och möta killar nere i perrongen,

men jag tog på mig självsäkerhetsmasken igen och kollade rätt fram.

Jag hittade mitt tåg igen och satte mig vid ett äldre par som såg snällt ut.

Sen var jag äntligen framme och förväntningarna steg!!
Jag såg framför mig hur Johanna&Elina skulle omfamna mig när jag kom upp ur trappan upp på gatan....


Väl uppe såg jag bara en ung tjej argumentera i telefonen och en gata.
Det var mörkt ute.

Jag ställde mig där och kände hur jag blev lite rädd.
Men då tog jag upp telefonen och ringde det numret Elina gett mig.

Jag ringde, ringde och ringde....

Fjärde eller femte gången jag ringde började jag bli rädd på riktigt.

Funkade inte telefonen?
Hade det hänt Elina&Johanna något?
Skulle jag behöva hitta någonstans att sova inatt?

Då kollade jag ner på telefonen och fick syn på vad det stod:
"God is big"

Hyfsat komiskt.
Okej detta kommer att lösa sig!

Jag såg något som liknade ett lägenhetshus som hade en lampa utanför, jag ställde mig precis under den starka lampan och ställde mig mot väggen.
Jag ringde igen utan svar.

Jag väntade några minuter och sen ringde ÄNTLIGEN Elina.

Några minuter efter hittade vi varandra och Elina sa ursäktande att hon hade kollat film och inte hört mobilen i fickan.

Lyckan svalde falla frågor och det blev en enorm gruppkram!

:D

Avslutningsvis kan jag säga att jag hade riktigt svårt med Svenskan.
Det trodde jag aldrig skulle hända.
Jag stammade mig fram och blandade engelska ord med svenska.

Men nu på morgonen är jag normal igen.

Svenskan flyter på och nu ska vi

ut på New Yorks gator....

Wiiiiiii :D